tisdag 23 september 2008

Ny Bil....

Vi har hittat en pärla, en mörk blå Volvo 855 alltså KOMBI YES... Hur go som helst att köra dock lite ovant det är en automat.



måndag 22 september 2008

allt fixar sig...

Äntligen har chefen hört av sig och har gett ett schema förslag som jag ÄLSKAR, det nya schemat medför 66 % istället för 45% och nästan bara dagtid, det är hur bra som helst... Så nu slipper jag hitta ett nytt jobb, känns underbart. Nu skall jag bara ha reda på när det nya schemat startar. Det skall bli spännande.

Annars flyter allt på i sin gilla gång. GAbriel växer så det knakar och lär sig massor. Här om dagen satt vi inne i soffan, jag frågade om han va hungrig och han skek MA och sprang ut till matstolen, jag blev sittandes i tv programet en liten stund till då hör jag honom skrika. MAMMA MAAAAAAA.. Gulliga unge...

Just nu sitter jag här i Krilles arbetskläder skulle nämligen ut och olja staketet men icke när jag kommer ner till det gemensamma förrådet fanns där inga penslar så nu blev det till attt tänka om, så jag fastnade här istället...

Hoppas alla har det bra så höres vi... KRAM

lördag 13 september 2008

oj va rädd jag blev

OOOOh shit va rädd jag blev alldeles nyss. Stod nere vid datorn (som lIgger i vår äckliga källare)och väntade på att krille skulle blir klar med datorn, han visade ett förhandsklipp på terminator 4 på youtube precis innan det tog slut så hoppade exorsisten tjejen fram i bilden och ärligt talat trodde jag att jag skulle skita på mig jag stod och slog krille försökte lappa till datorn och började grina hahah, här stod alltså jag och lipade för att jag blev skrämd snart 22 år, shame on me... Krille tyckte sjäkvklart detta var otroligt roligt då han visste vad som skulle hända i filmen. Suck

Annars har inget speciellt hänt här allt som vanligt.... Lite uttråkad bara alla är så upptagna överallt, ingen som har tid med oss =)

Kram på er alla

fredag 12 september 2008

Miss negative...

Var i väg idag upp till Dalbergs öppnaförskola och hade inbillat mig att det bör vara lka roligt som nere på öppna istan men icke, fröknarna var gamla och jag såg dem knappt på den timmen jag var där, ungarna var sjövilda medans morsorna satt i soffan och tittade på men när deras barn slog nått annat barn eller snodde saker från varandra satt de bara och skratta eller i värsta fall inte ens såg för att de prata i sin mobil KONSTANT. Helt otroligt, jag ärinte rasist på nått vis och jag tycker det är bra att invandrare också tar sig ut i det sociala livet men va fan, ta hand om era ungar det är inte semester för att man är på öppna föskolan, suck.

men men Vi gick hem efter bara en timme för när det skulle ätas fanns det inga platser och ingen brydde sig heller om att man skulle få plats, så då sket jag i det, Gabriel fick käka sin macka i vagnen, och jag drog hem och städade i stället, vilket gav mig mycket mer än besöket där. jaja nu skall jag sluta klaga...

För övrigt skall det bli skönt med helg en LEDIG HELG nästa vecka kör vi så det ryker och jag jobbar mån, tis, tors, fre, lör, sön, mån.....Så inget socialt liv till mIg FAN...

Sorry om jag är lite off, men van trivs verkligen med att jobba såhär, det är inget fel på jobbet i sig jag trivs jätte bra ihop med min brukare och med mina arbetsuppgifter, men tiden.... Jag hamnar ju utanför det sociala livet helt, mina vänner har redan börjat jobba (dagtid) och jag går bara hemma och sjunker ihop och detta slutar med att jag lägger mig på soffan och gräver ner mig tills jag skall hämta Gabriel, sen får man stressa med maten medans Gabriel skriker och drar mig i benen, för att sedan äta mat med en Krille som gnäller om sitt jobb, för att sedan säga hejdå och åka til jobbet. Sen kommer man hem kl 22 och då ligger oftast krille och sover på soffan. SKITKUL!!!

Men jag inget mer göra än att hoppas på en tjänst på det jobber jag har vilket innefattar iaf inte enbart kvälls jobb och söka nytt jobb som jag gör men det går så förbannat trögt. Skall jag hitta ett helt nytt jobb så innefattar det att jag går från en fast tjänst vilket är förbannat korkat, men vad skall man göra.. ?

Nu skall jag upp och fortsätta städa så det är fint och mysigt för helgen... Efter att Krille kommit hem skall vi ut till Torp och storhandla, det behövs vår kyl står och gapar nästan tom. Jag skall även köpa en mascara som jag fick testa av min lilla syster, hur jäkla bra som helst, den håller i tre dagar och den är snygg hela tiden... YEAH...


Ha det gött Kram Hannah


torsdag 11 september 2008

tråkigt

Att det skall vara så förbannat tråkigt på hösten det är konstigt det, att jag jobbar som jag gör hjälper verkligen inte till i höstdeppen... Idag har Mickan tvingat med mig på vatten gympa men jag har ju inga badkläder hjälp. Kan man bada i linne och bikini trosor tro? jag har ju en bikini men den visar jag mig inte i, har alldeles för många tigerränder(bristningar) för att den skall kunna visas. Får ringa ner å kolla... japp man kunde låna.... Så snart bär det iväg ner dit... trpåkigt med vattengympa men bättre än att bara sitta på röva.... HA det gött kramar Hannah

lördag 6 september 2008

Stackars liten..

Min stackars unge är sjuk. Helt plötsligt från ingenstans fick Gabriel feber igår på eftermiddagen. Hade jätte ont i snoppen och grät förtvivlat och vred sig av smärta. Stackarn. på kvällen fick vi tid nere på jour centralen och där visade det sig att han har en kraftig urinvägsinfektion. Har pendlat i feber men den har hållt sig under 38.6

TYpsikt så är det idag som vi skall på bröllop, så istället för att supa som det var planerat så dricker jag inget och är beredd på att åka till Gabriel som skall hem till mamma. Känner mig som världens sämsta mamma men eftersom Gabriel är så pass pigg och alvedon fungerar bra för febernedsättningen så kände vi att vi iaf kan testa. Bröllopet börjar kl 14 och då har vi hunnit ge honom första dosen antibiotika, då ser vi om han tål det eller inte. Usch va usel jag känner mig men va fan, har laddat till tusen för det här och vill så gärna försöka.

Får se hur det blir

/Hannah

fredag 5 september 2008

Från helenedalsvägen intet nytt

Från Helenedalsvägen INTET NYTT

Här händer inte mycket, = alldeles för lite, VILL JOBBA. Jag hatar verkligen att gå här hemma medans gabriel är på dagis för att sedan hämta han laga mat, och sen när Krille kommer så åker jag till jobbet. FAN va tråkigt detta är.... Vill ha ett dag jobb helst där jag är nu men det går trögt får inga riktiga svar nånstans. Suck.

JAG BEHÖVER ETT SOCIALT LIV, min kropp skriker efter socialt umgänge med folk vilket inte innefattar en 1½ åring och jobbet. Suck och stön...

Ser iaf fram emot Bröllopet imorgon, det skall bli super kul...Synd bara att väderprognosen ser lite trist ut...

Kram och hej svejs från mig

torsdag 4 september 2008

Varför skall det vara så förbannat svårt att glömma, eller snarare lämna och att gå helt vidare, att glömma känslan av rädsla,ångest och skam.

Varför skall det vara så förbannat svårt att glömma, eller snarare lämna och att gå helt vidare, att glömma känslan av rädsla,ångest och skam.

Hur kan ett namn ge en kalla kårar, en hemsk och isande känsla längs hela ryggraden. Som ett hugg i hjärtat. Varför skall det vara så förbannat svårt att glömma, eller snarare lämna och att gå helt vidare, att glömma känslan av rädsla,ångest och skam. Hur kan ett namn, ETT NAMN få mig att sätta i halsen. Det känns hemskt att en kompis som råkar ha fått samma namn skall behöva lida för att jag har sårande minnen, som aldrig helt kommer att raderas.

Kommer det alltid att vara så här eller kommer jag att lära mig att höra namnet utan att vilja kräkas. ?

Vill inte reagera såhär, vill inte känna känlsan som påminner om nått så hemskt, vill inte känna enegin rinna från mig bara av att höra ett namn. Vill kunna umgås med min vän utan att få tankebilder upploppandes i mitt huvud. Jag vet att du min vän också vet om varför jag ibland får en frånvarande blick eller helt plötsligt reagerar på ett sätt som blir helt överraskande, men det är inte rättvist mot dig. Men jag kan inte hjälpa, mina sår får läka först och det hjälper du mig med helt utan att du vet om det.

Tack alla mina vänner som är helt ovetades om att ni hjälper OTROLIGT mycket i den strid jag nu befinner mig och har gjort i flera år, oftast kan det gå flera dagar utan en tanke på allt som hänt men ibland blir man skör och då vet jag att ni finns där. Jag kan bara sträcka ut min hand och det känns oroligt skönt att veta.

TACK, nån dag skall även jag kunna lämna min tunga ryggsäck bakom mig, kunna sikta frammåt och upp mot stjärnorna...