Varför skall det vara så förbannat svårt att glömma, eller snarare lämna och att gå helt vidare, att glömma känslan av rädsla,ångest och skam.

Hur kan ett namn ge en kalla kårar, en hemsk och isande känsla längs hela ryggraden. Som ett hugg i hjärtat. Varför skall det vara så förbannat svårt att glömma, eller snarare lämna och att gå helt vidare, att glömma känslan av rädsla,ångest och skam. Hur kan ett namn, ETT NAMN få mig att sätta i halsen. Det känns hemskt att en kompis som råkar ha fått samma namn skall behöva lida för att jag har sårande minnen, som aldrig helt kommer att raderas.

Kommer det alltid att vara så här eller kommer jag att lära mig att höra namnet utan att vilja kräkas. ?

Vill inte reagera såhär, vill inte känna känlsan som påminner om nått så hemskt, vill inte känna enegin rinna från mig bara av att höra ett namn. Vill kunna umgås med min vän utan att få tankebilder upploppandes i mitt huvud. Jag vet att du min vän också vet om varför jag ibland får en frånvarande blick eller helt plötsligt reagerar på ett sätt som blir helt överraskande, men det är inte rättvist mot dig. Men jag kan inte hjälpa, mina sår får läka först och det hjälper du mig med helt utan att du vet om det.

Tack alla mina vänner som är helt ovetades om att ni hjälper OTROLIGT mycket i den strid jag nu befinner mig och har gjort i flera år, oftast kan det gå flera dagar utan en tanke på allt som hänt men ibland blir man skör och då vet jag att ni finns där. Jag kan bara sträcka ut min hand och det känns oroligt skönt att veta.

TACK, nån dag skall även jag kunna lämna min tunga ryggsäck bakom mig, kunna sikta frammåt och upp mot stjärnorna...