18 år sedan, RIP Pappa

(på bilden: min storebror John och jag i pappas trygga famn)


Idag för 18 år sedan var jag 5½ år gammal. Sprang säkert runt med mina kritvita korkskruvar i håret, busade säkert med min mamma och pappa och mina syskon. Säkerligen var jag ute i det fina aprilvädret också, vad vet jag, jag var bara liten.

Än var världen precis som den skulle, allt var som det skulle i en 5 årings liv. Men det är bara några timmar kvar tills marken drogs undan våra fötter, gud (om han finns) gav oss en ordentlig smäll på käften.

Inte visste vi att detta var sista dagen vi fick träffa pappa, höra hans röst, hans skratt. Inte visste vi att vi dagen därpå skulle få det där hemska telefonsamtalet från vår illröda telefon. Inte visste jag att jag skulle få se mammas värld krossas av vad hon fick höra från den hon pratade med.

Inte visste jag att någon kunde vara så brutal, så hemsk att släcka min pappas gnista, pappas liv. Min lilla barnbubbla spräcktes på något vis den dagen.
Man undrar så mycket, vi har så många frågor. Vad hände, varför, var det meningen,? Hur kunde det gå så snett?

Så många frågor, så många osagda svar.


Pappa.
Jag kommer knappt ihåg dig och det smärtar mig enormt. Jag har sett oss på bild, och vad jag kan se hade vi jätte roligt ihop. Kommer särskilt ihåg en bild där jag och John sitter i ditt knä med våra fingrar i din mun, vi ler och vi skrattar. Sådär vill jag komma ihåg dig. Men det gör jag knappt. Jag kommer ihåg bilden men inte dig. Jag vet inte hur din röst lät, eller hur din hud luktade, eller hur det kändes i magen när vi lekte jage, jag vet inte hur du var som person mer än vad folk berättat för mig. Jag vågar tro på att du var en fantastisk person, en underbar pappa. Många har förklarat dig med meningar som innehåller glädje och humor.

Samma dag som du försvann, bytte du plats. Istället för min ängel på marktjänst flyttade du upp till himlen för att skydda mig där. Jag tror att du nog ville komma ner och skydda mig lite extra många gånger, du vet nog tyvärr vad jag pratar om. Men det är inte ditt fel pappa, du kunde inget göra.

Jag önskar så att allt detta bara hade varit hemsk mardröm, en sådan där dröm som man vaknar ur alldeles svettig och andfådd. En sådan där dröm som man tänker: Åh vilken tur att det bara var en dröm. Men det är ingen dröm, det är vår verklighet.

Det är vår verklighet att göra det bästa av. Nu efter 18 år känner jag att jag har kommit långt påväg.

Men som jag ofta säger och kommer säga tusentals gånger mer i livet: Om allt som hänt inte hade hänt, hade jag inte varit den person jag är idag!

Jag väljer att se det så, att allt detta har stärkt mig, gett mig förmågan att leva. viljan att leva, lusten att leva.

Så många gånger har min familjs liv slagits sönder och samman av skäl jag inte tänker gå in på här. Många gånger har vi kämpat på i uppförsbacke.
Nu äntligen har min familj kommit till en platå, backen är numer inte så brant. Vi går där hand i hand, ibland drar vi lite i en hand för att hjälpa den upp. Ibland tar någon min hand och drar upp mig. Framför oss går en man, han har (som i en 5 årings ögon) vingar, han tittar på oss och ler.

Pappa, jag älskar dig. Jag älskar mina syskon och min mamma. Jag älskar mina barn och min fästman. Jag älskar livet och skulle trots allt inte bytt det för allt i världen.